Jag känner inte många som skulle inse att det faktum att befinna sig i Paris också kan innebära att vara fast i Paris. I vilket fall som helst så är det precis så jag känner just nu. Denna vackra stad till trots vill jag inte alls vara här just nu. Alla är Hemma, och jag behöver Alla just nu. Och jag behöver Hemma. Jag behöver se välkända ansikten för vackra minnens skull, jag behöver springa maraton mellan Stadens alla få ställen för att jaga ifatt tiden, jag behöver ta en sväng på ett litet och alldeles för fullproppat dansgolv och jag behöver besöka serietidningsklädda väggar. Jag behöver spana efter gamla kvart över tre-ragg och jag behöver spana efter dem som betydde lite mer än så. Jag behöver proppa munnen full med fyllefalafel och sedan ta mig hem på gator som är mina.

Men. Framförallt behöver jag mina vänner. Jag saknar er och förstår inte alls varför jag inte är med er just nu. Så in i helvete dumt faktiskt.

Fast. Det är ju sant. Du är ju inte där. Och om du inte är där behöver jag inte vara där. Men jag borde ju ändå ha varit där du är...