I tisdags var vi alltså på Bataclan för att lyssna på följande band:

Det innebär vanligtvis att man går för att se fyra popsaker sjunga sånger & spela instrument. För oss innebar det möjligheten att få skåda Anthony Rossomando. Jag visste egentligen varken hur bandet lät eller hur han såg ut. Det var Nazanin som övertygade mig om konsertens betydelse, berättade hur snygg han var. Jag trodde inte att han skulle vara så speciell. Jag hade fel. Fel, fel, fel! Anthony var det enda man ville ta kort på.


Het när han spelar gitarr.


Het när han spelar trumpet.


Het när han röker på scen (kolla högst upp på gitarren).


Het med rutig skjorta.


Het när han hoppar.


Het när han kommer tillbaka. Med sönderslitna kläder.


Het när de åker av.


HET! Helt enkelt.