Idag för ett år sedan stack jag och Carro till Paris för le premier fois. Vi skulle under en månads tid praktisera hos designern Maria Fors. Vi skulle ÄNTLIGEN få en inblick i den RIKTIGA världen. Den där människor är 2 meter långa men väger som ett russin. Och är glada ändå. Den där människor har en genomsnittssömn på två timmar men ser ut som de just stigit upp ur sin törnrosadröm. Och är glada ändå. Den där människor sliter som små djur dygnet runt men utan att inkassera de stålar de förtjänar. Och är glada ändå...

Skämt åsido.(Skämt? Var det verkligen skämt?) Vår månad i Paris(alla som känner mig vet dock att min vistelse inte slutade där) var väldigt intressant, även om livet där inte alltid var en dans på rosor.
För ibland var det ju faktiskt en dans på parkettgolv i palats på Avenue Franklin de Roosevelt!

I mitt Paris 2007 fanns:

En Carro


En arbetsplats


En hyresvärdinna och en Maria


En Conrad (bebisversionen)


En Ian Curtis, ett Joy Division och Control


En VÄLDIGT smutsig spegel 


En Elliott Smith och världens bästa låt


En extravagant dragqueen-dj


En väldigt duktig kock

Dessutom fanns det en jävla massa stuvade makaroner, Twin Peaks, fänkål i ugn, stekta morötter, kokosduschkräm, modevecka, Ed Wood, Sunset Boulevard och Pop In. Och Pop In, kan jag meddela, finns i allra högsta grad fortfarande!

Och Carro, om du läser detta. Paris luktar precis som det luktade när vi kom hit. Det är något speciellt med höstluften. Den är fin. Och Marias ateljé. Och Marias trappuppgång. Det är rena rama nostalgitrippen!