Även när jag inte befinner mig innanför Sveriges gränser försöker jag hålla mig en aning uppdaterad om vad som händer där uppe i Svea Land. Ibland går det, ibland går det inte. Till exempel lyckades jag helt missa den totala hysteri som Björn Gustafsson skapade hos stora och små flickor (och pojkar) under och efter Melodifestivalen.

Jag har även lyckats missa otroligt viktiga (och internationella) händelser, så som skolmassakern i Finland och den globala finanskrisen. Däremot har jag haft full koll på niotillfem-Sandras senaste inköp, BlondinBellas jeansstorlek, Kenzas familjeproblem och Hanna Fridéns helgbestyr. Slutsats? Prioriteringar, kvinna, prioriteringar! (Och börja åtminstone läsa DN!)

Här är några andra (kulturella) händelser som familjen Svensson verkar ha uppskattat på sista tiden. Och nu är alltså frågan: Sveriges smak = helrätt eller tokfel?

• Stieg Larssons Millennium-triologi = Well, what can i say. Obevekligen var jag fast. Våren i Paris bestod av skola, plugg, jobb, metro, utgång och tokläsning av böckerna om den förbannade Kalle Blomqvist. För bra, det var det inte. Verkligen inte. Ju fler sidor jag läste och ju djupare i historien jag kom, desto mer ville jag bara slänga böckerna i sjön. Vilket jag självklart inte gjorde eftersom jag lånat dem av Maria, som i sin tur fått dem i gåva. Men det minskade inte min önskan. Eller mitt behov av att slutföra det jag påbörjat. För varje klagomening jag yttrade angående Millennium, så läste jag ännu en rad. Det var som en drog, eller som ett fruktansvärt destruktivt förhållande. Ett förhållande som du inte vill vara involverad i, men som du inte heller kan ta dig ur. På egen hand. Och samma lättnad som det definitiva uppbrottet tillslut innebär, samma lättnad kände jag när jag kunde stänga igen den tredje och sista boken. För dessutom visste jag att det inte skulle komma fler.
•  Gossip Girl = Jag måste erkänna. Jag dör lite varje gång jag ser ett Gossip Girlavsnitt (jag dör alltså i genomsnitt tre gånger per kväll för tillfället). Inte för att serien är så otroligt enanstående. Den är lite lös i ändarna tycker jag. Och lite i mitten. Och lite överallt faktistk. Det är inte heller för att Chuck Bass är nåt av det hetaste som karaktäriserats på tv. Eller okey. Det är lite därför. Ganska mycket därför. Det är han som håller mig kvar när jag börjar reta mig lite för mycket på lite för många repliker som börjar med "- Im sorry, I have to go". Ungarna (de är 16, högst 17, så tom jag får tycka att de är små, mindre, minst) borde inte göra något annat än att sitta i sina limousiner, på väg från ett ställe till ett annat. Att de har tid kvar att stanna någonstans förstår jag inte (för jag har hört att New York ska vara ganska stort). Fast iofs, det har de ju faktiskt inte, och därav de briljanta replikerna. Men iaf. Varför jag dör. Det är för den totala frossa av dekadenta miljöer som den scenansvarige ägnat sig åt. Söndagsbrunch, maskeradbal, Harajukufest, Thanksgivingmiddag, burleskshow, poolparty, tjejkväll, Marrakechafton. Det kan inte bli mer Cornie.
• Idol 2008 = Jag har hört att det har ploppat upp en ny stjärna i Sverige. Det ska handla om en viss Johan Palm, 16 år och deltagare i aktuella Idol. Vänner pratar drömmande om honom medan bloggerskor skriver kärleksförklaringar. Han ska vara något alldeles extra, den här Palmen. Så jag kollade in ett av hans framträdanden. Och blev inte alls speciellt imponerad. Han känns ganska bortkommen. Sjunger inte speciellt bra. Når inte ut, iaf inte till mig. Men visst måste jag erkänna att han är söt. Otroligt söt. Och precis som alla andra vill jag också utse en look-a-like till honom. Det blir inte David Bowie. Eller nån speciell mangafigur. Min Lika Som Bär blir: Shane i L World! Samma förvirrande men vackra androgynitet.