Vi gjorde visserligen ett försök. Ett mindre lyckat försök dock, för vet ni hur tomt ett tomt Paris är? Det är verkligen jätte jätte jätte tomt. Det här måste vara det sämsta slutet på något år någonsin, och då har jag ändå blivit både bedragen, dumpad och bortglömd tidigare årsslut. Vissa saker just idag på året faktiskt. Det hade jag i och för sig inte tänkt på om det inte hade varit så att jag sitter fixad och med en flaska vin när allt går om intet. Bättre lycka nästa gång...

Det finns en grav på Père-Lachaise som är betydligt mer intressant än både Oscar Wildes och Jim Morrisons. Det är den av Victor Noir, den 22åriga journalisten som 1870 blev dödad av kusinen till Napoleon III. Jag skulle kunna berätta den långa och komplicerade historien om hans död och varför den gjorde honom så känd. Eller det skulle jag ju faktiskt inte alls kunna, för det var inte det som fångade mitt intresse.

Det var det faktum att hans staty faktiskt på riktigt har stånd, och att den därför har blivit en symbol för fruktsamhet. Kvinnor tror att han ger äkta män och bra sexliv, därför besöker de honom för att lägga blommor i hans hatt, gnida honom på vissa speciella ställen och kyssa hans läppar.

 Allt för en person som egenligen blev känd på grund av sin död, som ledde till väldigt seriösa politiska oroligheter...

Jag hade en ganska annorlunda julafton i år. Ingen familj, ingen snö, inga köttbullar, ingen Kalle Anka och inga pepparkakor. Istället hade jag W*, en massa annan god mat, Wall-E och Le Cimetière du Père-Lachaise.

Foto: The cherry blossom girl

Jag tycker den här bloggen har varit lite ur gängorna på sista tiden. Nu får det va slut med sura miner säger jag, och så låtsas vi att världen är rosa och gjord av rosendoftade sockervadd.

Jag känner inte många som skulle inse att det faktum att befinna sig i Paris också kan innebära att vara fast i Paris. I vilket fall som helst så är det precis så jag känner just nu. Denna vackra stad till trots vill jag inte alls vara här just nu. Alla är Hemma, och jag behöver Alla just nu. Och jag behöver Hemma. Jag behöver se välkända ansikten för vackra minnens skull, jag behöver springa maraton mellan Stadens alla få ställen för att jaga ifatt tiden, jag behöver ta en sväng på ett litet och alldeles för fullproppat dansgolv och jag behöver besöka serietidningsklädda väggar. Jag behöver spana efter gamla kvart över tre-ragg och jag behöver spana efter dem som betydde lite mer än så. Jag behöver proppa munnen full med fyllefalafel och sedan ta mig hem på gator som är mina.

Men. Framförallt behöver jag mina vänner. Jag saknar er och förstår inte alls varför jag inte är med er just nu. Så in i helvete dumt faktiskt.

Fast. Det är ju sant. Du är ju inte där. Och om du inte är där behöver jag inte vara där. Men jag borde ju ändå ha varit där du är...

Även om den här julen inte direkt har varit nåt att hänga i granen så firade vi ändå Lucia. Vi ordnade en afton för alla Parissvenskar med glögg, pepparkakor, ljus och ett tåg som sjöng. Jag fick vara Lucia. Varje flickas stora dröm.

Bilderna är inte stora men de kan bli lite lite större om man trycker på dem. Jag är hon som fick en massa stearin i håret.



Roligast var helt klart Linus i sin stjärngosseklädsel. Vem kom egentligen på den fruktansvärt löjliga utstyrseln och VARFÖR?

Jag vet att jag redan har visat den här bilden, men den passar så himla mycket bättre in dagen innan den stora köttbulledagen att jag helt enkelt måste flytta på den. Voilà.

Jag tänker på dig. Jag tänker på dig. Jag tänker på dig så mycket att det gör ont. Kom tillbaka. Nu. Snälla.

Det känns verkligen som att det inte händer någonting här för tillfället. Därför känns det inte som att det finns någonting att skriva om. Kameran åker inte heller med speciellt ofta. Vi går i skolan, försöker göra våra läxor, kallar oss en-euro-per-dag-folket av en anledning och är sjuka mest hela tiden. Inte det mest intressanta direkt . Men när jag kollade in de två senaste veckorna i min kalender så inser jag att händelselösa veckor i Paris inte riktigt betyder samma sak som händelselösa veckor i Halmstad...

Fre 28 nov = Pete Doherty var i Paris. Men det vet ni ju redan. Ni vet också hur bra det gick med det. Här försöker han lämna La Maroquinerie efter konserten. Jag är INTE en av de skrikande flikkorna utan låg hemma och sov...



Lör 29 nov = Julmarknad i Svenska Kyrkan. Svensk jul är väldigt mycket trevligare utomlands än hemma! Plötsligt uppskattar man alla traditioner, och glöggen och pepparkakorna smakar väldigt mycket bättre! Köpte en flaska julmust som kostade 3,5 euro. Ganska spännande eftersom det blir en ransoneringsfråga där man försöker komma på det ultimata julmusttillfället. Det går inte att slösa inte. Dessutom var jag på barnvaktsintervju, promenerade i Parc de Monceau (där mitt drömhus ligger) och hade trevligt party hemma hos mig. Sen blev det dans på Pop In!



Sön 30 nov = Jag blev bjuden på världens godaste brunch på L'Autre Café. Jag tänker inte ens berätta allt som ingick. Ni kommer bli för avundsjuka. Kolosalt parisiskt. J'ai été très contente! På kvällen var det Pop In. Såklart. Det finns inget annat...ou qqch comme ca.

Mån 1 dec = Okey, det hände inte så mycket. Jag var sjuk och Nazanin kom och drack te hos mig.

Tis 2 dec = Var fortfarande sjuk men jobbade som symaskinsinstruktör ett tag, lånade svenska böcker av Maria (snacka om bokabstinens!) och blev sedan ompysslad med medicin och mat.

Ons 3 dec = Jobbade som barnvakt åt Axel och var bjuden på middag hos Nazanin och hennes australienska couchsurfare på kvällen. Jag åt kött. Satan vad gott det var! Drack rödvin gjorde vi också. Vi håller på att bli riktiga Parisflickor nu. Merci Naza!

Tor 4 dec = Jag började fixa med vår svenska Luciaafton som jag anordnar för att Maria inte har tid. Sedan hängde jag med W* på Pop In. Kanske vi borde hitta ett annat ställe snart...Vilket vi ju faktiskt gjorde dagen efter!

Fre 5 dec = Vilket alltså betydde att jag, Naza och Melbourneflikkorna stack till Truskel, där Cornelia fick tillbaka sin partyådra. Den har varit borta i flera månader och jag har inte kunnat förstå vart den har kunnat ta vägen. Nu är den iaf tillbaka vilket jag är väldigt tacksam över. Vi hade fruktasvärt roligt och jag tycker synd om alla er som inte fick vara med! Ps. Kerstin. Du vet mina glasögon och vad de innebär. Lägg till en rysk pälsmössa. Exakt samma effekt...

Lör 6 dec = Bakispizza och bakiscola. På kvällen gick jag, Naza, Amanda, Kelly och W* på någon liten skivreleasefest i en mycket fin och sliten industrilokal i Montreuil, Paris artistiska/kulturella förort. Slitna, sköna fåtöljer, soffor, en scen, en äcklig toalett, dricka i plastglad för 1 euro och W' som spelade skivor.

Sön 7 dec = Vår julbakedag. Det var iaf tanken. Det blev dock varken några lussebullar eller några pepparkakor. Vi drack mest vin, och åt upp det lilla julgodiset som vi faktiskt lyckades åstadkomma (Cornflakes med vit choklad och nötter med pepparkakskryddor). Vi skulle bakat till idag; tisdag, eftersom vi har julfest/födelsedagsfest för Amanda som fyller 21 år om några timmar. Men gästerna får klara sig med glögg säger vi!

Ni vet de där pengarna jag fick. De 40 eurona. Jag gjorde faktiskt någonting med dem. Jag bjöd någon på bio och cocktail. Vi såg Changeling, den nya med Angelina Jolie. Staden var Los Angeles & året 1928. Det var väldigt fint 1928. Så där fint så att jag hellre hade velat leva då istället för nu.


Filmen var bättre än vad jag trodde. Jag gick nog egentligen mest för kläderna. Men den var brutalare än vad jag förväntat mig. Och den byggde på en sann historia. Det gör alltid allting lite läskigare. Speciellt då barn blev yxmördade.

Nattens låt.

November. Paris. Besökare. För många favoriter. För många missar. P var i Paris, spelade på Bataclan. Jag såg. Sen var han borta. De träffade The Kooks i Nantes. Drack vin. Där kunde jag ha varit. Men nej. Nonono. Sedan kom The Kooks till Paris. Då såg jag dem inte heller. MGMT var här. Missade. Jag blev inspanad (ordval kan nog diskuteras...) av Pete Doherty i somras. Då dog jag en liten smula. Sedan fick jag veta att han varit på Truskel dagen innan. Truskel är min pub. Då dog jag lite till. I måndags gick Nazanin & Hanna vilse. Då stötte de på honom igen. Insåg hur lång han är. Sa hej. Ska du spela. Det skulle han inte. Men han skulle till samma ställe som oss dagen efter. De dör de också. Vi går till Dirty Pretty Things. Hoppas att Pete ska göra ett uppträdande. Ser honom inte. Men möter däremot Anthony efter konserten. Han som stod på samma ställe som P på scen. Som är het och Nazanins drömman. Vi tar foto och hon har halva inne. Men vi missar vår chans och han springer in i en taxi där Carl och Pete (?) redan sitter för att gå på den fest som vi borde varit med på. Vi börjar planera vår framtida groupiekarriär. Jag tänker att den där Pete, han skulle man allt vilja se på scen. Vi går till skolan. Kollar internet. Råkar hamna på någon slumpmässig sida. Där står det med stora bokstäver. PETE PÅ LA MAROQUINERIE IMORGON FREDAG! Spontanspelning. Biljetter finns, men när vi ska köpa är de plötsligt slut. Konserten är COMPLET. Det värsta är att det är en liten och mysig lokal där en sådan här spelning inte kan bli annat än bra. Jaha tänker vi. Eller rättare sagt. Jag blir så arg att jag går därifrån.

Och nu ikväll gick vi dit ändå, satte oss på restaurangen i samma lokal och drack en drink. Såg en stor grupp "snygga" människor (fina kläder och tyken uppsyn). Den ena pratade i telefon. Med Pete. "Får jag ta in den och den?" Gjorde en lista på alla som skulle få komma in. En lång lista. Och där satt vi och tittade på. Sedan hörde vi en massa skrikande flickor och så började alla ta foton. Vi reste oss upp men såg ingenting. Men han var någon meter ifrån oss. Sedan gick vi hem.

Om jag hade trott på Gud hade jag tänkt att helvete vad många chanser han har gett oss den här veckan. Chanser att bli groupies. Men vi har fan inte lyckats ta vara på en enda. Bra jobbat girls.

Nazanin var ju inte alls i sjunde himlen...

I tisdags var vi alltså på Bataclan för att lyssna på följande band:

Det innebär vanligtvis att man går för att se fyra popsaker sjunga sånger & spela instrument. För oss innebar det möjligheten att få skåda Anthony Rossomando. Jag visste egentligen varken hur bandet lät eller hur han såg ut. Det var Nazanin som övertygade mig om konsertens betydelse, berättade hur snygg han var. Jag trodde inte att han skulle vara så speciell. Jag hade fel. Fel, fel, fel! Anthony var det enda man ville ta kort på.


Het när han spelar gitarr.


Het när han spelar trumpet.


Het när han röker på scen (kolla högst upp på gitarren).


Het med rutig skjorta.


Het när han hoppar.


Het när han kommer tillbaka. Med sönderslitna kläder.


Het när de åker av.


HET! Helt enkelt.

Det är ju ungefär en hundra år sedan jag skrev mitt senaste inlägg. Min dator har inte velat surfa på vågen. Nu är jag här igen. Och ska dra lite kopplingar. Once upon a time befann jag mig i en stad som hette



Cafét brevid detta lilla fina uppträdande heter likadant som de som bor i den där staden. De hade en spelning på Bataclan for en månad sedan. Dessutom satt de tydligen och drack vin med det här bandet i förra veckan. Avundsjuk? Nä, inte det minsta...

Den där videon är för övrigt inspelad på samma gata som jag bodde på under min och Carros första månad i Paris. Och på tal om att stöta ihop med kändisar. Vissa vet ju att jag i princip hade halva inne hos en viss sådan i somras. Igår hade mina vänner hela inne. Det betyder att de träffade och sa Hey och Bye till den här saken



Som, fick vi veta, befinner sig i Paris på grund av en spelning som sker ikväll. På den dära spelningen kommer det låta ungefär såhär



Sedan kan jag ju alltid fråga. Var tror ni de ska spela någonstans? Och var tror ni vi kommer vara ikväll? På Bataclan såklart. Jag ser en cirkel. Ser ni en cirkel? Är den sluten? Jag tror fan den är sluten. Sluten. Och sliten. Wish us good luck!

För de har gått och gift sig. I Las Vegas. Med Elvis Presley. Ja, ni vet, den stora amerikanska drömmen. Kitch på högsta nivå. Grymt syster!