Ni vet de där pengarna jag fick. De 40 eurona. Jag gjorde faktiskt någonting med dem. Jag bjöd någon på bio och cocktail. Vi såg Changeling, den nya med Angelina Jolie. Staden var Los Angeles & året 1928. Det var väldigt fint 1928. Så där fint så att jag hellre hade velat leva då istället för nu.


Filmen var bättre än vad jag trodde. Jag gick nog egentligen mest för kläderna. Men den var brutalare än vad jag förväntat mig. Och den byggde på en sann historia. Det gör alltid allting lite läskigare. Speciellt då barn blev yxmördade.

Nattens låt.

November. Paris. Besökare. För många favoriter. För många missar. P var i Paris, spelade på Bataclan. Jag såg. Sen var han borta. De träffade The Kooks i Nantes. Drack vin. Där kunde jag ha varit. Men nej. Nonono. Sedan kom The Kooks till Paris. Då såg jag dem inte heller. MGMT var här. Missade. Jag blev inspanad (ordval kan nog diskuteras...) av Pete Doherty i somras. Då dog jag en liten smula. Sedan fick jag veta att han varit på Truskel dagen innan. Truskel är min pub. Då dog jag lite till. I måndags gick Nazanin & Hanna vilse. Då stötte de på honom igen. Insåg hur lång han är. Sa hej. Ska du spela. Det skulle han inte. Men han skulle till samma ställe som oss dagen efter. De dör de också. Vi går till Dirty Pretty Things. Hoppas att Pete ska göra ett uppträdande. Ser honom inte. Men möter däremot Anthony efter konserten. Han som stod på samma ställe som P på scen. Som är het och Nazanins drömman. Vi tar foto och hon har halva inne. Men vi missar vår chans och han springer in i en taxi där Carl och Pete (?) redan sitter för att gå på den fest som vi borde varit med på. Vi börjar planera vår framtida groupiekarriär. Jag tänker att den där Pete, han skulle man allt vilja se på scen. Vi går till skolan. Kollar internet. Råkar hamna på någon slumpmässig sida. Där står det med stora bokstäver. PETE PÅ LA MAROQUINERIE IMORGON FREDAG! Spontanspelning. Biljetter finns, men när vi ska köpa är de plötsligt slut. Konserten är COMPLET. Det värsta är att det är en liten och mysig lokal där en sådan här spelning inte kan bli annat än bra. Jaha tänker vi. Eller rättare sagt. Jag blir så arg att jag går därifrån.

Och nu ikväll gick vi dit ändå, satte oss på restaurangen i samma lokal och drack en drink. Såg en stor grupp "snygga" människor (fina kläder och tyken uppsyn). Den ena pratade i telefon. Med Pete. "Får jag ta in den och den?" Gjorde en lista på alla som skulle få komma in. En lång lista. Och där satt vi och tittade på. Sedan hörde vi en massa skrikande flickor och så började alla ta foton. Vi reste oss upp men såg ingenting. Men han var någon meter ifrån oss. Sedan gick vi hem.

Om jag hade trott på Gud hade jag tänkt att helvete vad många chanser han har gett oss den här veckan. Chanser att bli groupies. Men vi har fan inte lyckats ta vara på en enda. Bra jobbat girls.

Nazanin var ju inte alls i sjunde himlen...

I tisdags var vi alltså på Bataclan för att lyssna på följande band:

Det innebär vanligtvis att man går för att se fyra popsaker sjunga sånger & spela instrument. För oss innebar det möjligheten att få skåda Anthony Rossomando. Jag visste egentligen varken hur bandet lät eller hur han såg ut. Det var Nazanin som övertygade mig om konsertens betydelse, berättade hur snygg han var. Jag trodde inte att han skulle vara så speciell. Jag hade fel. Fel, fel, fel! Anthony var det enda man ville ta kort på.


Het när han spelar gitarr.


Het när han spelar trumpet.


Het när han röker på scen (kolla högst upp på gitarren).


Het med rutig skjorta.


Het när han hoppar.


Het när han kommer tillbaka. Med sönderslitna kläder.


Het när de åker av.


HET! Helt enkelt.

Det är ju ungefär en hundra år sedan jag skrev mitt senaste inlägg. Min dator har inte velat surfa på vågen. Nu är jag här igen. Och ska dra lite kopplingar. Once upon a time befann jag mig i en stad som hette



Cafét brevid detta lilla fina uppträdande heter likadant som de som bor i den där staden. De hade en spelning på Bataclan for en månad sedan. Dessutom satt de tydligen och drack vin med det här bandet i förra veckan. Avundsjuk? Nä, inte det minsta...

Den där videon är för övrigt inspelad på samma gata som jag bodde på under min och Carros första månad i Paris. Och på tal om att stöta ihop med kändisar. Vissa vet ju att jag i princip hade halva inne hos en viss sådan i somras. Igår hade mina vänner hela inne. Det betyder att de träffade och sa Hey och Bye till den här saken



Som, fick vi veta, befinner sig i Paris på grund av en spelning som sker ikväll. På den dära spelningen kommer det låta ungefär såhär



Sedan kan jag ju alltid fråga. Var tror ni de ska spela någonstans? Och var tror ni vi kommer vara ikväll? På Bataclan såklart. Jag ser en cirkel. Ser ni en cirkel? Är den sluten? Jag tror fan den är sluten. Sluten. Och sliten. Wish us good luck!

För de har gått och gift sig. I Las Vegas. Med Elvis Presley. Ja, ni vet, den stora amerikanska drömmen. Kitch på högsta nivå. Grymt syster!

The Kooks spelade i Paris ikväll. Jaha. Där var ju inte jag. Nähä.

Amanda har precis tagit mig till Jan Stenmarks värld.

Foton: Harry Potter & Lemony Snicket´s A Series Of Unfortunate Events

Jag tror tiden är inne för att leva i bibliotek.

Jag och W* promenerade i Paris finaste park tidigare idag. Några av sommarens bästa dagar tillbringades i Buttes Chaumont tillsammans med en massa folk & franska picknickar. Men nu är det höst. En årstid som jag tror jag aldrig har uppskattat så som jag uppskattar den i år. Det är oftast varken kallt, mörkt eller regnigt här, utan istället kommer Paris med frisk luft, klart väder och ett väldigt speciellt ljus. Ni vet sådär som man alltid drömmer om att det ska vara, men som det aldrig är. Well, här är det precis så. Och så luktar det gott också.

Det finns en fantastisk människa i Cornie af Förmögenhets liv. En människa med ett namn inte tillägnat den stora världen. Haha. En människa som gör de finaste miner i berusat tillstånd, som städar maniskt med en söndrig sopkvast och ritar av pubens gäster på blöta spritkvitton. Denna människa har gjort min nya bild. Så jävla fin. All love to you darling.

Jacka: Guerrisol (2hand i Paris)
Klänning: Sydd och söndrig
Strumpbyxor: Tati NY!
Strumpbyxor under: H&M
Ballerinaskor: Myrorna

Shakespeare and Company


Pompidou


Louvren


Triumfbågen


Eiffeltornet

Mais c'est tout

The weekend has been all about having an alter ego.  Fredagens Coco är t.ex. varken död eller begraven. Precis som söndagens Harriette Potter står hon nyfödd och naken, redo att kämpa jävlar. Passa på att titta nu, för snart kommer kändisskapets designerklänningar att dölja allt det ni så gärna vill se. Det enda ni då kan göra är att försöka kika under kjolen när jag sitter högt där uppe på mina rosa moln med Gud och stjärnorna. Så er tid, den är nu. NU! Titta så mycket ni vill. Im all yours baby.

Nej men då. Säg att  ni fyra som läser det här förstår ironi. Men jag känner er. Ni står mig nära. Jag vet att ni vet och jag vet att ni vet att jag vet. W* har hittat på att vi ska göra något av vårt lilla Harry Potter skämt. Det innebar runda glasögon och gratis öl på Pop In igår. Jag skulle tydligen vara ena halvan av Dj-duon The Dirty Harry Potters. Haha, urkul eftersom det enda jag behövde göra var att trycka på en playknapp då och då, humma & nicka lite när det kändes passande, och så se sådär superduperuperviktig ut.

Jag såg ut ungefär såhär:

Jag har börjat måla om min bastu. Äntligen. Ingen Twin Peaks här inte. Det är min första erfarenhet att sätta färg på väggar och resultatet är än så länge katastrof. Det är dock väldigt roligt, och jag tror att det kommer kunna bli bra till slut. Bara jag kan få tag på den dära lilla lilla lilla rollern så...

Här får ni mig & Ludde (Kerstin, han har kommit hem!) en lördagskväll, bastun mitt i dess förändring samt Aux Champs Elysées, som vi egentligen borde ha sjungit samtidigt som vi dansade gatorna av nattens Paris. Precis så som alla andra vi känner här nere gjorde.

I fredags hade Hilda & Rustan fest med tema Cocktailparty. Bjudningen utspelade sig 1924 vilket innebar följande ledord: Gentlemensclub, delightful ladies, cocktails, cigars, ciggaretteholders, bow ties, flapperdress, red lippstick, tidy dresscode, high heels, gangsters, Josephine Baker, Oxford, jazz, swing & charleston. Vi skapade oss varsitt 20's alter ego och sen drack vi paraplydrinkar och rökte ciggariller till elegant oldfashionmusik.

CHARLES

Engelsmannen Charles med societetspengar & Oxford-examen. Barndomsvän med James och gift med tyskbruttan Gwendolyn som han träffade på en businessresa till Berlin fyra år tidigare. Bröllopet blev lite av en skandal då bruden var en cabaretflicka när paret träffades. Kallar sig dock fortfarande både kär och trogen. Är professionell gambler och äger flera spelhallar tillsammans med sin fru. En ganska högljudd och skrytsam britt med inte alltid de smartaste kommentarerna till hands, men med enorm kännedom och expertis i sitt område samt ett varmt hjärta.

JAMES (höger)

James träffade Charles då deras familjer har sommarpalatsen jämte varann. De var rumskompisar på Oxford, och senare även kompanjoner i diverse affärer och företag. En mycket elegant och artig blåblodsherre som de flesta inte vet mycket om. Vissa rykten säger dock att han har kontakter i den undre världen och att han är en av höjdarna inom illegalspritshandeln & svartklubbsvågen. Har varken fru eller barn, men ska tydligen ha haft en kort romans med amerikanskan Wilma. 

WILMA

Wilma från Chicago gifte sig tidigt med den tio år äldre Henry. Nu är hon 24, mor till en liten dotter och allmänt miserabel. Det finns inte längre någon kärlek mellan de båda makarna, och Wilma, som fortfarande är ung men "trapped", började leva ett dubbelliv. Valium och god maka på dagarna, champagne och diverse män på nätterna. Ursprungar från en fin men nyrik amerikansk familj. Förlorade en morbror i Titanickatastrofen. Har tillbringat sina somrar vid havet. En "girl next door" som plötsligt flyr till Europa för att fortsätta sina erövringståg samt bli bundsförvant med tyska Gwendolyn.

GWENDOLYN

 En föredetta cabaretflicka som fått ett helt annat liv sedan giftemålet med Charles. Nu finns det pengar i alla hörn, i alla vrår, i alla vädersträck. Trots det kommer hon alltid vara en showgirl i själ och hjärta. Hon håller sig på matten vad det gäller andra män, men är däremot inte sen med att hjälpa sin nyvunna vän Wilma. Kan man inte äta kakan får man åtminstone ge den till någon annan. Gwendolyn syns och hörs. Det är ingenting hon kan hjälpa. Det är bara så det är. En god egenskap många gånger, även om en middag med svärföräldrarna inte tillhör en av dem.

TATIANA

Ryskan som gör precis vad hon vill. När hon vill. Hur hon vill. Som reser världens städer runt med mannen kvar i revolutionens Sovjet. Som om möjligt tar ännu mer plats än Gwendolyn. Som har pengar som spricker ut från alla sömmar. Ingen vet riktigt hur mycket. Men det är mycket. MYCKET. Tatiana röker många ciggaretter, och skulle det någon gång vara hon som blandar sin cocktail är det lätt hänt att vodkan fyller hela glaset. Precis så som det ska vara, i hennes mening.

JULIO (vänster)

Sällskapets kreativa medlem. Hyllad författare från Buenos Aires som åkt på inspirationsresa till Paris. Tystlåten och tillbakadragen man med ivriga tankar och intressanta åsikter som levereras med yviga gester och glittrande ögon, om man bara ger honom lite tid. Är precis som Gwendolyn inte född med pengarna på silverfat. Är just nu den man som Wilma för tillfället lagt beslag på. Kommer inom kort återvända till Argentina för att fortsätta skriva sina prisbelönta romaner om kärlek och passion.

COCO

Just nu är hon Coco från Paris. Hon är mysteriet alla vill lösa. Hon är den som ingen känner igen men som alla tror sig känna till. Hon är Askungen på prinsens bal. Hon är bedragerskan. Hon har hundra olika identiteter och lika många rykten går det om hennes existens. Hon är där för att ta den adliga förmögenheten. För att lura männen på pengar och lite till. För att sedan försvinna spårlöst. Det finns en detektiv. Han följer henne jorden runt för att fånga henne i sitt nät. Han känner både kärlek och hat. Coco har haft så många namn och så många nationaliteter att hon nästan glömt bort sin egen historia. Sanningen är att hon egentligen inte vet vem hon är. Bara att hon hittades på en gata å lämnades in på närmasta barnhem, där hon växte upp tills hon rymde för att skapa sig det liv hon tyckte hon förtjänade. Och att hon är äldre än vad hon låter sig berätta.

Påhittad osanning. Årets bästa uppfinning!

Jag & Amanda gick till Moskéen för att dricka mintté och äta roliga bakverk.

Varsågoda; En gåta!
-Var finns den röda toaletten??
Ledtråd: Dimanche betyder söndag...

Jag ska berätta vad jag helst hade velat göra just nu. Jag hade helst velat hitta en fin liten text, en fin liten bild eller en fin liten låt som något fint litet kreativt kreatur krystat ut. Jag hade helst velat ge er denna fina lilla finkultur som en karta att läsa min tankar. Jag hade helst velat strunta i mina egna ord. Jag hade inte velat använda ett endaste. Är det inte mina ord är det inte mina tankar och är det inte mina tankar är det inte mitt ansvar. Ni hade fått mig utan den minsta ansträngning från min sida. Jag hade inte behövt öppna mig någonstans och ändå hade jag varit som en öppen blogg. Förlåt. Öppen bok. Jag hade varit som en öppen bok. En BOK.

Nu är jag varken tillräckligt internetsmart eller tillräckligt allmänbildad för att hitta någonting som fungerar. Det är ett känt faktum att det mesta jag lär mig hamnar i min anteckningsbok, och inte inside my brain.
Så istället ska jag berätta någonting för er som jag fick veta tidigare idag.

Det finns en logisk förklaring till varför så många är superstressade just nu och varför prestationskraven är så höga. Överallt runtomkring mig håller människor på att ta för sig av allt som över huvud taget går att fånga, medan jag, jag bara står här som en liten förvirrad jävla clown på helt fel barnkalas. Människor som har heltidsjobb, heltidsstudier, en framgångsrik blogg, en personlig tränare, flera företag, internetkoll, modekoll, statuskoll & ett sjuhelvetes partyliv. Allt på samma gång. Människor som verkar få sina 24 timmar att bli åtminstone dubbelt så långa & dubbelt så många. Människor som får mig att vilja gömma mig mer än vad jag redan vill och som tvingar mig göra alla hoppfulla gamla lärare besvikna. De som trodde att HON, hon skulle verkligen BLI någonting. Kanske tom någonting STORT. Förlåt, men ni måste inse att dessa supermänniskor. De går inte att tävla mot. Det går bara inte. Jag kan inte. Om inte...

Jag börjar äta piller. För det är visst där svaret ligger. USA har tex blivit en pillerkultur fick jag veta tidigare idag. För att klara av allting som ska klaras av äts det tabletter som höjer din energi och din koncentration och gör dig till den där superernergiska och supersmarta superkvinnan som alla vill anställa. Det betyder alltså att vår egna mänskliga förmåga inte längre räcker till för att passa in i mallen som den "ultimata människan". Precis som föda och konsten att äta inte heller överensstämmer med dagens bild av perfektion. Vi har inte längre bara orimliga krav på vår fysiska aspekt, utan även på vår psykiska. Vi ska vara som doparna på de olympiska spelen för att vara tillräckliga. Vi ska knarka oss upp till en högre nivå av livskvalité. Men om jag har för mig rätt blev de där doparna upptäckta, diskade och utslängda från tävlingen. När fan är det den här idiothysterins tur?!

Klänning: Sydd
Linne: H&M
Skinnjacka: Myrorna
Väska: Myrorna
Halsduk: Mamma stickat
Strumpbyxor: H&M
Skor: Myrorna
Halsband: 2hand
Armband: H&M, Parisloppis, hårsnoddar
Klocka: -
Ring: Clignancourt
Svart nagellack: Paris
Svarta tankar: Lite här & lite där NY!

Lördagen den 1 november på Bataclan, Paris hände följande:


Efteråt gick jag hem och drack en jävla massa vin med Joel & Amanda.
Dimma & svärd.

I fredags var det Halloween så vi hade maskerad i min lilla studio. Det var jag, lite vänner, några klasskamrater och Besökaren från Sverige. Den bäst utklädda måste varit hon som såg ut som min franskalärarinna. Eller just det, det var ingen kostym, det var Madame Morio. På riktigt. Min professor bjöd helt enkelt in sig själv. Det var spännande...Och roligt! Hon hade med sig pumpa, blod och CD-skivor. Underbart läskig liten kvinna, det där.

Jag var Dirty Harriett Potter!


Amanda var en clown.


Joel med blod & sånt.


Hihi det här var roligt: Kelly som Amy Winehouse!


Willy Wonka & Harriett Potter. Les lunettes makes la femme!


V for Vandetta.


En lärare med sina elever.


Vi drack bål med flugor i.


Det blev en fin men lugn kväll. Efteråt hade vi kylen full med vin & sprit. Plus 6 påsar chips...